Övriga berättelser

Fick inte dela med sig av fångsten

Fisket har i alla tider varit viktigt för invånarna i Kittelfjäll och i hela Vojmådalen. En del av fiskevattnen har varit och är byarnas eget. I dag, till exempel, styr fiskevårdsföreningen över delar av Vojmån och Bergsjön samt Saksensjön.

Men så finns det vatten som i alla tider tillhört staten och kallats kronans vatten. I en del av kronans vatten kunde man få fisketillstånd. I andra däremot (bland annat i Rissjön) var det länge omöjligt för andra än samerna, eller lapparna som man sa förr, att få fisketillstånd.

När man sökte fisketillstånd fanns det ofta en rad inskränkningar i fisketillståndet, eller förutsättningar för att få det. 1944 sökte John Jonsson i Kittelfjäll rätt till fiske i Rissjöbäcken, Valsjöbäcken och Bäverbäcken. I tillståndet, underskrivet av dåvarande landshövdingen Elof Lindberg den 12 februari 1944, angavs bland annat följande:

*hund fick inte medföras

*tillståndet fick inte innebära någon inskränkning i fisket för lapparna eller andra som beviljats tillstånd

*tillståndet fick inte inskränka på lapparnas renskötsel

*tillståndet gällde bara fiske med krok för husbehov.

Sammanlagt egentligen inga konstigheter.

1959 begärde John hos länsstyrelsen ett nytt fisketillstånd, i kronans del i Vojmån mellan Fättjaur och Vojmsjön. Tillståndet, undertecknat av Sten Neikter på länsstyrelsen och lappfogden Hilding Ritzén den 13 mars 1959, innehåller samma saker som tillståndet 1944.

Men så finns det dessutom en något lustig paragraf. I tillståndet står nämligen följande:

”Vid utövandet av fiske med nät, not och utter må medhjälpare anlitas. Denne får ej erhålla gottgörelse genom andel i fångsten”.

Man kan fråga sig vilket syfte en sådan paragraf hade. Den som följde med John ut i båten fick gärna ro och hjälpa till med andra arbetsuppgifter, men någon fisk fick han eller hon inte ta med sig hem.

Fisken blev tokig på plast

 En gång i början av 1950-talet åkte Rune Eriksson, han som klättrade upp för Borkastupet, till Svalgonäs för att fiska några dagar med vännen Viktor. Övernattning skulle ske i tält, trots att det var ganska kallt på nätterna.

De började i några sjöar några kilometer söder om Daunajokko. Fisket gick väl hyfsat, och Rune berättar i ett brev efteråt att de fick sju fiskar.

Medan de höll på med fisket där dök en annan fiskare upp, en järnhandlare Lundbergh. När Rune och Viktor fortsatte på västsidan av Borkafjället ner mot Vojmån slog Lundbergh följe med dem.

En kväll står alla tre och kastar i Björnselet. Rune skriver: ”Vi stod där i all oändlighet, men ingenting fick vi”.

Lundbergh hade dock en lösning på problemet. Rune berättar vidare:

”Då plocka gubben opp ett par vobbler som var gjorda av plastmassa. Fiskarna blev alldeles begeistrade när de fick korn på dem. Jag fick tre stycken på mellan ett och ett och ett halvt kilo. Det var inte dåligt för att vara i ån bara!

Vingligt möte

Klas Engebrand är ett av många original som levt i Vojmådalen. Han blev känd för att han målade tavlor med färg direkt på fingrarna (en målning hänger i dag på övervåningen i bygdegården i Henriksfjäll).

Men Klas var också känd för att vara litet väl förtjust i destillerade drycker och drog sig inte då för att sätta sig på mopeden och köra längs landsvägen ner mot till exempel Kittelfjäll. Ibland kunde färden bli litet vinglig. Folket i bygden kände dock till detta och noterade det bara.

En dag mötte Klas dock en bil med ett par som inte hade varit i dalen tidigare och inte kände till honom. Med stor oro följde de den vingliga mopedfärden och gick sedan till närmaste telefon och ringde polisen. Samtalet lät ungefär så här:

”Vi har mött en mopedist. Han måste ha varit berusad, för mopeden vinglade från sida till sida och det var nära att vi krockade med honom”.

Polismannen frågade då:

”Kan ni beskriva honom?”

Paret beskrev mopedisten och berättade hur mopeden såg ut. Polismannen skrattade då och sa:

”Äsch, det var ju bara Klas, det är inget att bry sig om”.

Bristande tilltro

En personlighet i dalen var Petrus Holmgren i Vardofjäll. Han var tidigare lapptillsyningsman i Kultsjödalen, men flyttade med familjen och röjde mark och byggde hus i Vardofjäll någon gång i slutet av 1930-talet. Där bodde han resten av livet med fru Maria och sönerna Henry och Gösta i väglöst land långt från annan bebyggelse, precis som Vardofjäll är ännu i dag.

En gång i början av 1960-talet fick han under ett par dagar besök av en god vän, Erik, cirka 20 år yngre än Petrus som nog då var i 80-årsåldern. En dag skulle de ut i båt och fiska på Avasjön. Erik som tänkte att han som yngre skulle bespara Petrus det tunga jobbet som roddare satte sig vid årorna,

Men det skulle han inte ha gjort. När Petrus kom ner till båten kommenderade han Erik till båtens akter – roddarplatsen var hans.

Erik såg litet snopen ut – tänkte ungefär: ”Tror han inte att jag kan ro”.

Gösta, om såg Eriks min, viskade då till honom:

”Var inte ledsen Erik, pappa tror inte att vi heller kan ro”.